Då jag till vardags jobbar med att utmana maktstrukturer och vår benägenhet att värdera människor olika, funderar jag ofta och mycket kring begreppet sårbarhet och människans inneboende förakt för svaghet.
I de kretsar jag rör mig råder bred konsensus om en människosyn där alla människor är jämlika i värde och rättigheter oavsett personlighet eller funktionsuppsättning, men trots det lyser vårt ideala jämlikhetssamhälle med sin frånvaro.
Att vi inte lyckas implementera den människosyn vi säger och tror oss ha får mig ofta att ställa mig framför spegeln och ifrågasätta hur min och din människosyn verkligen ser ut. På djupet. Och jag tror vi måste gå tillbaka till hur vi ser på oss själva för att få svar på frågan om vi verkligen tycker att alla är lika mycket värda oavsett social status, underbar personlighet eller funktionsuppsättning.
För hur ser jag på min egen svaghet och vad gör jag med alla de sidor av mig själv som jag helst inte vill att andra ska veta så mycket om?
Ser jag mig som lika mycket värd när jag närmar mig väggen, skriker åt mina barn och faller tillbaka in i destruktiva mönster? Eller är det bara när jag lyckats, känner mig stark och generös som jag är lika mycket värd?
Den människosyn jag har gentemot mig själv och hur jag ser på min egen svaghet spiller såklart över på hur jag behandlar mina medmänniskor. För även jag är människa. Även jag innefattas i min människosyn. Och jag tänker på sårbarhetens inneboende kraft både till avväpning och uppmjukning, men också på hur den missbrukas, föraktas och trampas på.
Jag är uppvuxen i den tro som handlar om att Gud kommer till världen som ett sårbart litet barn, för att det var det som krävdes för att vi människor skulle avväpnas och våldets och maktspelets spiral skulle brytas. Och bilden av det lilla barnet säger så mycket om en helt annan världsordning som jag tror vi egentligen är konstruerade efter, men som vi långt ifrån lever i idag. Men det finns människor i den här världen som personifierar detta andra sätt att leva och vara, människor som bär på nycklar till allt det sårbara vi försökt låsa in och gömma bort. Barn är i högsta grad sådana nyckelbärare då de har förmågan att locka fram kärlek och ömhet från den hårdaste mest inbundna människa. De kan bryta ner murar, avväpna och leda oss ner i vår egen sårbarhet till de rum vi låst med flera lås och slängt bort nyckeln.
Vi kan alla relatera till bilden av barnet - vi har alla varit barn med allt vad det innebär. Men när vi växer upp verkar vi inte längre veta hur vi ska hantera det sårbara barnet i oss, då svek och avvisning gjort oss till experter på självförsvar. Istället för att dela såren med varandra har vi lärt oss hålla varandra på avstånd och inte blotta vårt djupaste, i rädslan för att bli avvisade. Och resultatet blir en vuxenkultur fylld av sociala maktspel där vi misstänksamt sneglar på varandra i jämförelse och självmedvetenhet, och vårt förakt för det svaga i oss själva avspeglar sig på dem vi möter då våra sår tar förarplatsen på vår resa genom livet.
Men det som gör mig så hoppfull är att jag de senaste åren lärt känna människor som inte iklär sig vuxenhetens skyddsdräkter och masker, och därmed blir en öppen provokation mot hela mänsklighetens förakt för sårbarhet och svaghet. Genom sin normbrytande funktion utmanar de kontinuerligt mig som normalstörd i lekarna och maktspelen, och har också förmågan att leda väg bortom spelen till trygga, tillåtande rum fria från hierarkier och tvångsmässig självmedvetenhet.
Och dessa människor gör mig så hoppfull när dagarna är mörka och vi glider isär mer och mer, för dessa människor bär också på nyckeln som för oss tillbaka till varandra.
För sanningen är att vi alla sitter ihop och är del av samma mänsklighet. Och medan många av oss går vilse i maktspel och yta behöver vi medmänniskor som leder oss tillbaka till dem vi verkligen är.
Det paradoxala är att jag trodde det var jag som skulle vara den generösa som inkluderade och hade en bred välkomnande människosyn, men istället var det människorna jag mötte som inkluderade mig och lärde mig att sårbarheten är nyckeln för att mötas på riktigt. Och att jag främst behöver jobba på att implementera min människosyn om alla människors lika värde gentemot de svaga delarna i mig själv. Om jag gör det, spiller det också över på alla dem jag möter.
Och jag tror detta gäller för oss alla - vi behöver alla deala med vår egen rädsla för sårbarhet och svaghet om vi på riktigt vill bygga ett jämlikt, inkluderande samhälle där en implementerad människosyn om allas lika värde inte bara är fin retorik utan något vi lever i och realiserar på alla plan.
Så tack alla ni nyckelbärare som lär mig och oss vad det innebär att leva och vara människa på riktigt. Jag är så tacksam att få känna er och att tillsammans få bygga en organisation där vi alla utmanas och växer i att mötas och inkludera varandra på riktigt.
Tack att även jag, med både min styrka och min svaghet, får vara med.
I de kretsar jag rör mig råder bred konsensus om en människosyn där alla människor är jämlika i värde och rättigheter oavsett personlighet eller funktionsuppsättning, men trots det lyser vårt ideala jämlikhetssamhälle med sin frånvaro.
Att vi inte lyckas implementera den människosyn vi säger och tror oss ha får mig ofta att ställa mig framför spegeln och ifrågasätta hur min och din människosyn verkligen ser ut. På djupet. Och jag tror vi måste gå tillbaka till hur vi ser på oss själva för att få svar på frågan om vi verkligen tycker att alla är lika mycket värda oavsett social status, underbar personlighet eller funktionsuppsättning.
För hur ser jag på min egen svaghet och vad gör jag med alla de sidor av mig själv som jag helst inte vill att andra ska veta så mycket om?
Ser jag mig som lika mycket värd när jag närmar mig väggen, skriker åt mina barn och faller tillbaka in i destruktiva mönster? Eller är det bara när jag lyckats, känner mig stark och generös som jag är lika mycket värd?
Den människosyn jag har gentemot mig själv och hur jag ser på min egen svaghet spiller såklart över på hur jag behandlar mina medmänniskor. För även jag är människa. Även jag innefattas i min människosyn. Och jag tänker på sårbarhetens inneboende kraft både till avväpning och uppmjukning, men också på hur den missbrukas, föraktas och trampas på.
Jag är uppvuxen i den tro som handlar om att Gud kommer till världen som ett sårbart litet barn, för att det var det som krävdes för att vi människor skulle avväpnas och våldets och maktspelets spiral skulle brytas. Och bilden av det lilla barnet säger så mycket om en helt annan världsordning som jag tror vi egentligen är konstruerade efter, men som vi långt ifrån lever i idag. Men det finns människor i den här världen som personifierar detta andra sätt att leva och vara, människor som bär på nycklar till allt det sårbara vi försökt låsa in och gömma bort. Barn är i högsta grad sådana nyckelbärare då de har förmågan att locka fram kärlek och ömhet från den hårdaste mest inbundna människa. De kan bryta ner murar, avväpna och leda oss ner i vår egen sårbarhet till de rum vi låst med flera lås och slängt bort nyckeln.
Vi kan alla relatera till bilden av barnet - vi har alla varit barn med allt vad det innebär. Men när vi växer upp verkar vi inte längre veta hur vi ska hantera det sårbara barnet i oss, då svek och avvisning gjort oss till experter på självförsvar. Istället för att dela såren med varandra har vi lärt oss hålla varandra på avstånd och inte blotta vårt djupaste, i rädslan för att bli avvisade. Och resultatet blir en vuxenkultur fylld av sociala maktspel där vi misstänksamt sneglar på varandra i jämförelse och självmedvetenhet, och vårt förakt för det svaga i oss själva avspeglar sig på dem vi möter då våra sår tar förarplatsen på vår resa genom livet.
Men det som gör mig så hoppfull är att jag de senaste åren lärt känna människor som inte iklär sig vuxenhetens skyddsdräkter och masker, och därmed blir en öppen provokation mot hela mänsklighetens förakt för sårbarhet och svaghet. Genom sin normbrytande funktion utmanar de kontinuerligt mig som normalstörd i lekarna och maktspelen, och har också förmågan att leda väg bortom spelen till trygga, tillåtande rum fria från hierarkier och tvångsmässig självmedvetenhet.
Och dessa människor gör mig så hoppfull när dagarna är mörka och vi glider isär mer och mer, för dessa människor bär också på nyckeln som för oss tillbaka till varandra.
För sanningen är att vi alla sitter ihop och är del av samma mänsklighet. Och medan många av oss går vilse i maktspel och yta behöver vi medmänniskor som leder oss tillbaka till dem vi verkligen är.
Det paradoxala är att jag trodde det var jag som skulle vara den generösa som inkluderade och hade en bred välkomnande människosyn, men istället var det människorna jag mötte som inkluderade mig och lärde mig att sårbarheten är nyckeln för att mötas på riktigt. Och att jag främst behöver jobba på att implementera min människosyn om alla människors lika värde gentemot de svaga delarna i mig själv. Om jag gör det, spiller det också över på alla dem jag möter.
Och jag tror detta gäller för oss alla - vi behöver alla deala med vår egen rädsla för sårbarhet och svaghet om vi på riktigt vill bygga ett jämlikt, inkluderande samhälle där en implementerad människosyn om allas lika värde inte bara är fin retorik utan något vi lever i och realiserar på alla plan.
Så tack alla ni nyckelbärare som lär mig och oss vad det innebär att leva och vara människa på riktigt. Jag är så tacksam att få känna er och att tillsammans få bygga en organisation där vi alla utmanas och växer i att mötas och inkludera varandra på riktigt.
Tack att även jag, med både min styrka och min svaghet, får vara med.